Linnea Ornered

Nu blir det lite deep här, men det blir ett bra slut!

 

För ett år sedan bröt jag ihop i skolan.

Jag hade under en längre tid gradvis blivit sämre. Jag pratade inte mycket om det.

Men Måndagen den 14 September 2015 blev det för mycket.

 

Jag hade tyska och jag fick ångest. Riktigt stark ångest.

Jag hade inte upplevt den sortens ångest på vädigt länge och jag beslöt mig bara för att gå från lektionen.

Jag pratade med min kompis Julia och grät. Berättade för henne att jag inte kommer kunna ta mig hem själv.

Jag var rädd för mig själv. Tyvärr hade hon redan åkt hem men hon stöttade mig tills kuratorn på skolan hittade mig hysterisk på golvet. Jag hade tappat taget om mig själv.

 

Hon lugnade ner mig och ringde min mamma. 

SJÄLVKLART kom mamma och hämtade mig, jag var rädd att hon skulle vara jätte orolig (vilket hon säkert var men visade det inte) mamma var ko lugn. 

Redan innan detta hände visste vi att jag hade börjat må sämre, mamma hade försökt att få en tid på BUP men vi hade inte en förens i slutet av oktober om jag minns rätt.

Vi bestämde oss för att inte åka till BUP akuten då vi visste mycket väl att de inte skulle kunna hjälpa oss med något. 

 

När vi kom hem beslöt vi oss för att jag inte skulle gå i skolan resten av veckan och till helgen skulle vi åka upp till mormor. Veckan därpå stannade jag också hemma. Tillslut hade vi ett möte med skolan där vi pratade om att jag skulle ta det i en annan takt och gå ut skolan ett år senare än mina klasskamrater. 

Jag sa nej till det, jag skulle gå ut gymnasiet med mina vänner eller inte alls.

Mina föräldrar höll med och jag hoppade av gymnasiet.

 

På något sätt fick jag byta medicin till den jag har nu och så fick jag tid med en psykolog i Västerås.

Med ny medicin blev det bättre, kan inte säga att psykologen hjälpte till med mycket. 

Jag gick inte i skolan och jag jobbade till viss del för mamma.

 

Jag blev bättre, saknade inte att gå i skolan och hade tid att fokusera på körkortet.

Jag fyllde 18, tog mitt körkort, jobbade i Spanien, kom hem, åkte till Wales och här är jag nu.

Jag bor med en underbar familj i Wales. Jag har börjat kolla på folkhögskola för att börja plugga nästa höst.

 

Vad jag vill ha sagt med detta inlägg är att det händer så mycket på ett år. 

Det händer mycket på 5 år.

Jag trodde aldrig jag skulle bli 18 år gammal. Nu är jag över 18, bor utomlands, har ett riktigt jobb, VILL börja plugga igen och jag har världens bästa familj och världens bästa vänner.

 

Jag vill särskillt tacka Julia och Josefin.

Julia har känt mig i 14 år, vi pratar inte så mycket längre men hon finns där och jag är evigt tacksam.

 

Josefin, det finns så mycket jag vill säga till dig. Jag tror du vet precis vad jag vill säga och därför tänker jag inte skriva det, för du vet.

 

Tack mamma, pappa och lillebror för att ni står ut med mig. 

Jag älskar er.

 

Till er som mår dåligt nu, det blir bättre! Tro mig, jag är ett levande exempel på det.